Emanuel tar över ansvaret!

Efter att Jesús så tragiskt lämnat oss har Emanuel tagit över ansvaret för odlingarna som Jesús vårdade med största kärlek. Han älskar sin uppgift och planterar hela tiden något nytt.
Läs här om Jesús svåra sjukdomstid:
https://barnensraddningsark.se/aktuellt/jesus-hade-en-drom-om-att-bli-agronom-men-sa-blev-det-inte/

Nu har Emanuel planterat jordgubbar som han skyddar genom en liten mur av tegelsten han byggt. Den första mogna jordgubben skall han ge till vår ledare Jimena. Det kallas kärlek!

Det finns en familj som aldrig saknar barn!
Någon skrev följande: ”Att ha en plats att komma till- är ett hem. Att ha någon att älska- är en familj”. Så är det på våra två hem. Det är en familj dit flickor och pojkar som förlorat allt kan komma och det blir deras familj.

Under alla dessa år har vi kunnat ta emot övergivna barn som fått en ny familj där de kunnat känna sig trygga och älskade. Livet vänder och en ny möjlighet i livet öppnas in i framtiden. De som besöker våra hem och träffar barnen blir alltid starkt berörda av den livsglädje de möts av från barnen och ungdomarna. Välkomstkramarna är aldrig långt borta.

Tempot är högt på hemmen och aktiviteterna avlöser varandra under dagarna när de inte är i skolan. Fantasin har nästan inga gränser. När vi ser barnen fyllda av livsglädje har vi nått långt och deras drömmar i livet börjar ta form.

Ansvar och lek
Eftersom vi saknar gräsklippare tar flickorna ansvar att korta gräset för hand. Gräset växer snabbt när det regnar och i gräset finns mygg och andra insekter. Då det är viktigt att hålla gräset så kort som möjligt. De gräs som inte kaninerna på hemmet äter upp får grannen till sina kor och i utbyte får vi lite färsk mjölk. Allt görs under lek, glatt humör, men med ansvar.

Jaimes framtid
Jaime var bara 8 år när han kom till oss 2011 tillsammans med sina två syskon. Deras pappa hade avlidit och mamman hade övergivit sina barn för att klara sig själva. Syskonen var tvungna att gå till grannarna för att få hjälp och be om mat. De vandrade från hus till hus och började vistas i den farliga miljön på gatorna och i parkerna.

Situationen blev akut och grannarna kontaktade myndigheterna för att de skulle få hjälp och förhindra att de skulle börja leva på gatan. Vår ledare Jimena skriver: ”När Jaime och hans syskon Julián och Rosalía kom till oss var de smutsiga, undernärda och sjuka”. Myndigheternas ingripande och våra hem blev deras räddning!

Jaime, en förebild för de yngre.

I en trygg miljö av omsorg och kärlek började barnen gå i skolan. Livet tog en ny vändning och steg för steg formades deras framtid. Efter gymnasiet genomgick Jaime och Julián sin militärtjänst. Julián gick sedan en teknisk utbildning och arbetar i dag i Chile och Rosalía har också lämnat hemmet för att klara sig själv. Jaime arbetade som säkerhetsvakt en tid, men nu går han en treårig mekanisk utbildning och har ett år kvar. Jaime är en stor tillgång på hemmet och ett föredöme de yngre och alltid villig att hjälpa till.

Det blir ett stort tomrum den dagen han lämnar oss, men samtidigt kan vi glädja oss över att han och hans syskon fick en ny chans i livet på våra hem.

Ett uppskattat besök
Det var en stor dag när Ana María och Gabriela kom på besök. När vi mötte Ana María för första gången 1988 i Bolivia, kunde vi inte ana att vi skulle börja arbeta tillsammans för att hjälpa och rädda barn som levde på gatan. Det är så otroligt mycket som skett under alla dessa år. Det var ett arbete som startade med att vi delade ut bröd och bananer till barnen i en liten park i centrala Cochabamba.

Vi besökte barnen som bodde under broar, i parker, på fängelser och små plåtskjul intill en stadsmur. Vi såg unga mammor med sina barn som sniffade skolim.

Alla dessa intryck berörde oss starkt och vi beslutade oss för att tillsammans med Ana María försöka ge barnen den hjälp de behövde för att rädda deras liv. Inte bara hjälp för stunden utan en hjälp för framtiden. Det blev slutligen våra två hem som blivit räddningen för ett stort antal barn under åren.

När nu Ana María, mamma Anita som hon kallas av barnen, inte kan vara lika aktiv längre, blev det stor uppståndelse, glädje och många kramar när hon kom tillsammans med Gabriela. Gabriela har tidigare bott på flickhemmet men arbetar nu som socionom på ett annat hem.

Jag tänker på texten i en kristen sång som jag hörde för en tid sedan. Orden beskriver på ett fantastiskt sätt hur det hela började. ”Tomma händer är det enda som jag har, ta dem Herre och följ mig alla dar”.

Vi startade med tomma händer och sedan dess har behoven som uppstått fyllts av fantastiska människor som gett sitt stöd och förtroende för Barnens RäddningsArks arbete bland barnen i Cochabamba.

Tack ALLA ni som varit och är med oss på denna långa vandring för att ge liv och en framtid till de barn som ingen älskade.

Fortsatt renovering av hemmen!
När Jesús blev svårt sjuk i leukemi bestämde vi att använda den ekonomi som var avsedd till renovering för att istället täcka alla medicinska kostnader för hans behandling.