Jag upplever livsglädje genom att hjälpa andra!

För många år sedan när vi bodde i Bolivia, besökte jag ofta ett sjukhus för att se om jag kunde hjälpa någon, speciellt barn som var svårt skadade eller sjuka. En dag kom jag in på en sal där jag träffade en förtvivlad mamma som satt på sängkanten hos sin lille son. Pojken var döende i en svår infektion. Det som skulle kunna rädda honom var en kraftig kur av penicillin under en längre tid. Mamman hade inga pengar till den dyra behandlingen och nu satt hon bara och väntade på att sonen skulle dö. Jag lämnade sjukhuset fast besluten om att försöka låna ihop pengar av några vänner så att pojken skulle få sitt penicillin. Jag fick snabbt ihop pengarna och de kunde påbörja behandlingen på sjukhuset. Efter en längre tid så hör jag en dag en kvinna ropa utanför vårt hus. När jag öppnar dörren så ser jag mamman utanför på gatan tillsammans med sin son. Pojken var helt frisk och nu var de på väg hem till byn där de bodde. Mamman ville bara tacka för hjälpen innan hon reste hem. Den här händelsen glömmer jag aldrig. Livet får sin glädje och mening när vi hjälper andra. Så upplever jag det i mitt liv!/Solveig Wrengbro

Mary Luz visar stolt upp sin slutexamen.

Mary Luz, nu färdig arkitekt, berättar om sitt liv
I vårt förra nyhetsbrev berättade Norma om sitt liv och framtidsplaner. Nu är det hennes syster Mary Luz som skriver: ”Jag är 22 år och kom till flickhemmet tillsammans med min syster Norma när jag var 9 år. Jag har tre bröder som fick möjlighet att komma till pojkhemmet El Arca. Det gick bra för mig i skolan och 2017 gick jag ut gymnasiet. Under tiden jag gick i skolan fick jag möjlighet att gå tre kurser som vi har på hemmet. Det var sömmerskeutbildning, frisörskeutbildning och en grundläggande kurs i data. När jag gått ut gymnasiet kom jag sedan in på universitetet Mayor De San Simón för att försöka förverkliga min stora dröm att bli arkitekt. På universitetet gick jag igenom tider av stora svårigheter, speciellt första året var det svårt att lära sig studiemetoden. Jag gav inte upp utan fortsatte att kämpa mig igenom. Under den här tiden grät jag mycket, kände mig frustrerad och trött.

Mary Luz, 10 år.

Då tänkte jag på mina syskon, på mina ledare på hemmet och på alla som gett mig ekonomiska möjligheter att studera. Detta gav mig ny stryka och jag kände att Gud gav mig kraft att fortsätta och att inte ge upp. Under det sista halvåret hade jag tre presentationer för mina docenter. Den första var en tortyr! Den andra och tredje var inför fem personer som frågade ut mig. Det var som att stå inför en domstol! När jag fick beskedet att jag blivit godkänd blev jag så otroligt glad. Det går inte att beskriva den lättnad jag kände. Jag känner mig så tacksam för allt stöd jag haft av mina ledare Javier och Jimena och mina studiekamrater. Tack alla ni som gett mig denna möjlighet att förverkliga min dröm om att bli arkitekt. Utan erat ekonomiska stöd hade jag inte fått den chansen. Nu söker jag arbete.

PS: I nästa nyhetsbrev fortsätter Jhoselin, som studerat till ekonom, att berätta om sitt liv och sina drömmar. En berättelse om hopplöshet som vändes till hopp, seger och framtid.

Ruth, 11 år och Josué, 10 år
När vi var i Bolivia fick vi träffa dessa syskon när de kom till oss. Det var lätt att se i deras sorgsna och tomma blickar att de kom från svåra förhållanden och upplevelser. De stod tätt intill varandra och var otrygga när vi mötte dem.

Deras blickar talade sitt eget tysta språk. Vad skulle nu hända? Men det dröjde inte länge innan vi såg en förändring. Omsorgen de fick uppleva gjorde att de började trivas och känna sig trygga bland alla de övriga barnen och personalen. Nu vet vi också att det går bra för dem och att de går i skola. De har fått kamrater på hemmen och en fin relation med personalen. Det har också skapats en kontakt med en äldre släkting till dem. Det är viktigt för Ruth och Josué att det om möjligt finns någon form av familjeband att hålla kontakt med och anknyta till inför framtiden.

Tack Centralskolan i Pajala!
Under 12 år har skolans högstadieelever gjort fantastiska och imponerande insamlingar till stöd för barnen i Bolivia. Med stort engagemang har eleverna varit aktiva under skolåret med att panta tomburkar och sälja kakor. Tidigare har det också varit försäljning av salamikorvar. I år gav insamlingen den fantastiska summan av 20 114 kronor som går oavkortat till arbetet för både flickorna och pojkarna på hemmen i Bolivia. Det finns nog inget mer glädjande än att se hur barn hjälper andra barn som har en helt annan situation i livet. Vi har under alla år haft skolor som stöttat oss. Vi anser att en av den absolut viktigaste erfarenheten som eleverna får i skolan är att visa solidaritet och omsorg för andra. Det är en livsvärdering som kommer att ha stor betydelse för framtiden. Att hjälpa andra ger också mening och rikedom i ens eget liv.

Lars-Gunnar med några elever från högstadiet.

Lars-Gunnar Forsberg, en av lärarna på skolan i Pajala skriver: ”Vi informerar noggrant varje ny klass på högstadiet om Barnens RäddningsArk’s viktiga arbete. Vi berättar om barnens prekära situation, hur de kommer till hemmen, barnens genomgripande förvandling från ett liv i misär till att få uppleva ett liv med värme, omsorg och kärlek. De får gå i skola, god utbildning och en ljus framtid.

Under skolåret pantas flaskor och burkar som hittas i papperskorgar på grundskolan och gymnasiet samt pant som skänks av privatpersoner och kommunens gym.

Mot slutet av varje skolår får de elever som önskar, sälja kakor. Lyckas försäljningen väl får de välja en liten premie som består av ett hamburgermeal, thaimat, pizza eller en biobiljett. Vi förhandlar varje år med berörda restauranger och med Folkets hus så att premierna blir så billiga som möjligt. Vi har märkt att det kommer in betydligt mer pengar när vi kan erbjuda dessa små premier. Dessutom känns det värdefullt att skolan får möjlighet samverka med lokala företag.

Skolans arbete är en viktig del i styrdokumentens intention om att skolan ska uppmärksamma och arbeta för solidaritet med utsatta och svaga människor. Det handlar inte bara om att studera frågan utan även ta en aktiv del i att faktiskt göra skillnad för andra.

Vi på Pajala Centralskola är glada och tacksamma att få vara en liten del i detta behjärtansvärda arbete/Lars-Gunnar

Att ha ett hem och en familj.
När ett barn förlorat allt, inte längre har något hem att gå till och inte har någon att vända sig till för att få hjälp, så finns vi där för dem. Varje barn har ett namn och en identitet. De är små personligheter med olika gåvor och förutsättningar. Alla är lika värdefulla och alla har rätt till en framtid. Ingen skall behöva sluta sina liv på gatan i tidig ålder.

Livet kan vända, men då måste det finnas människor som ställer sig på deras sida för att ge dem ett hem där de kan känna sig trygga. Dessa människor finns på våra hem. Vi tror att du som läser våra nyhetsbrev förstår vårt mål om att ge dessa barn tillbaka livet och att de skall känna sig älskade, värdefulla, sedda och hörda. Alla dem som vi nu berättar om i nyhetsbreven och som fått en utbildning, har kommit till oss i unga år från ett liv av traumatiska upplevelser. I dag står de trygga och starka mitt i livet fullt av möjligheter. Utan ditt stöd skulle vi aldrig kunna ge alla dessa utsatta barn en framtid. Deras liv är våra liv. De behöver oss och vi behöver dem. Barnen är det absolut värdefullaste vi har, och vi måste skydda och hjälpa på alla sätt.

Behov
Barnens dagliga behov på hemmen är det viktigaste stödet vi kan ge. Det täcker allt vad som är nödvändigt för deras dagliga livet.
Det ger våra ledare de resurser som krävs för att fortsätta kämpa för barnen och leda dem in i framtiden. Det är som i en vanlig familj om än mycket större!