Personligt reportage av tidningen Världen idag 14 juli 2023

Reportage av Lasse Väcklén, publicerat 14 juli 2023:

I 30 år har Wrengbros räddat barn från gatan i Bolivia!

Han arbetade som polis. Hon var sjuksköterska och barnmorska. Men det var gatubarnen i Bolivia som kom att fånga deras engagemang.

– Gud ska ha all ära, säger Solveig och Jörgen Wrengbro när Världen idag möter dem i Växjö 30 efter att de startade hjälporganisationen Barnens RäddningsArk 30 år.

Paret Wrengbro, som dock är Gällivare-bor, ser med tacksamhet tillbaka på 30 år av framgångsrikt arbete bland unga flickor och pojkar i Bolivia – barn som annars hade riskerat få fortsätta leva på gatan, med missbruk, våld och kriminalitet.

Tack vare Barnens RäddningsArk har barn kunnat erbjudas en trygg miljö på två barnhem, ett för pojkar och ett för flickor, där de fått hjälp att hantera sina ofta traumatiska upplevelser.

– Men det beror inte på oss. Det beror på 100 procent på våra medarbetare i Bolivia, säger Jörgen.

– Och på Gud, som ska ha all ära, tillägger Solveig.

Hjälparbetet har uppmärksammats även här hemma i Sverige; bland annat har SVT gjort två reportage.

Det är en solig och varm dag när vi möts i en av Växjös parker. På tallrikarna finns våfflor, i kopparna kaffe. Och framför Solveig ligger därtill en vattenpistol, som en av servitörerna tillhandahållit i syfte att användas för att avskräcka ovälkomna fjäderklädda tjuvar.

Men det var inte i Växjö det började. Det började med två människor i början av livet som älskade Gud och varandra – och som längre fram i livet skulle komma att älska många fler.

Jörgen och Solveig har känt varandra hela livet. Jörgen är visserligen född i Västerhaninge och Solveig tillbringade en stor del av sina tonår i Växjö, men det är ändå i Sorsele, i södra Lappland, som deras gemensamma rötter finns. Där tillbringade de en del av skolåren tillsammans.

– Jag blev kär i Solveig redan när jag var tonåring, säger Jörgen, och ger sin fru ett kärleksfullt ögonkast.

Medan Solveig utbildade sig till sjuksköterska och barnmorska valde Jörgen polisbanan.

Det blev förlovning 1971 och giftermål ett par år senare – de firar 50 år som gifta i år – och det blev flytt och en sjuårig period i huvudstaden, där Jörgen arbetade som polis medan Solveig jobbade på Karolinska sjukhuset

Det var också under åren i Stockholm som Jörgen hittade fram till en personlig tro.

År 1976 gick så flyttlasset till Gällivare och nya tjänster.

Och det var där och då som ett helt annat land och en helt annan uppgift började skönjas.

Jörgen tog flygcertifikat, vilket blev till stor nytta då han 1989 inledde en treårig period i Bolivia som missionsflygare för Svenska fria missionen tillsammans med Eugen Arvidsson, som flugit där under många år. Solveig kunde arbeta som distriktssköterska, sköterskeutbildare och var även ansvarig för radiokommunikationen med Jörgens flyg.

Bostadsorten var Cochabamba, centralt beläget i landet och med en befolkning på över 600 000 invånare. Där kom de i nära kontakt med nöden, inte minst bland barnen som levde på gatan; dessa gjorde starka intryck på makarna.

Såpass starka, att de vid hemkomsten till Sverige 1991 startade Barnens RäddningsArk. Med den organisationen – och Herren – i ryggen började de först att tillsammans med Arctic Mission satsa på hjälpsändningar till Ryssland, vars gränser då just öppnat.

– Vi köpte gamla godsbussar och körde mat och kläder till sjukhus och barnhem. Som mest hade vi fem bussar, berättar Jörgen.

Men resorna skulle sträcka sig längre bort än till Ryssland, om än inte med buss. För Bolivia var ändå ett land de kände oerhört starkt för.

– När vi fick en förfrågan från Högalidskolan i Kiruna med önskan om att göra en konkret insats tillsammans med dem förstod vi att ”nu är starten på riktigt”, minns Jörgen.

I december 1993 företogs en ny resa till Bolivia, denna gång under några månader, med avsikt att rekognosera ytterligare.

– I en park centralt belägen i Cochabamba upptäckte vi en dag ett 30-tal gatubarn i olika åldrar. De gick omkring med små, vita burkar innehållande lim som de sniffade.

En vän, Ana Maria, som bodde intill parken och kände många av barnen, ropade på dem varpå några kom fram och frågade vad hon ville.

– Vi började dela ut bröd och mjölk och senare också soppa för att ge barnen näringsrik mat, berättar Jörgen.

År 1995 togs nästa steg. Då fick de låna en byggnad för att starta det första barnhemmet.

– Det visade sig vara en före detta bordell, nersliten och eländig, som vi fick fixa till, säger Jörgen.

– Vi började med fem barn, men snabbt fylldes hemmet på med fler eftersom behoven var så stora, ja nästan oändliga.

Solveig inskjuter:

– Det gick inte att säga nej när behoven var så stora, och skolorna tog inte emot barnen eftersom de höll till på gatan.

Barnhemmen, som för närvarande har ett 70-tal flickor och pojkar, är mycket mer än en förvaringsplats.

– De har blivit deras hem, ja deras familjer, säger Jörgen.

– Vi vill att de ska känna sig trygga och älskade, tillägger Solveig.

30 år har gått, och jubileet kommer också att firas på något speciellt sätt, även om inga festligheter eller aktiviteter är planerade i nuläget. Jörgen menar att det huvudsakligen får bli knäppta händer och böner av tacksamhet till Gud som hjälpt genom åren. Det är många barn som under åren har fått hjälp på olika sätt.

Däremot reste paret Wrengbro nyligen till Bolivia för några månader, bland annat för att fira några av ungdomarna som nu fullgjort sina studier på universitetet: en arkitekt, två socionomer, tre ingenjörer och en ekonom.

– Vi har följt dem under många år, och tack vare våra medarbetare och givare har de fått möjlighet till utbildning, berättar Jörgen.

– Vi hyser förstås stor stolthet över att de har kommit så här långt.

Även om makarna båda utstrålar hälsa, energi och inspiration (Jörgen tränar på gym fem dagar i veckan) är de ändå till åren komna, påpekar Jörgen.

– Så vi funderar över framtiden, det gör vi. Hittills har det varit ett fenomenalt arbete som burit rik frukt. Men hur det ska fortsätta ligger i Guds hand.

Jörgen tar en klunk av sitt kaffe, tittar på Solveig. Inte heller hon kan sia om hur framtiden ska gestalta sig.

– Men en sak är säker: Vi har fantastiska medarbetare i Bolivia, för närvarande 17 anställda, som gör ett mycket fint arbete. En av dem har till och med tilldelats ett pris av FN för sitt arbete bland gatubarnen, säger Solveig.

– Somliga säger till oss att vi gör ett fantastiskt arbete, men sanningen är att det inte är vi utan dessa medarbetare som bär arbetet. Vi ser till att de får de ekonomiska förutsättningarna.

Lasse Väcklén
redaktionen@varldenidag.se

Viktigt tillägg till reportaget: Utan våra fantastiska bolivianska ledare och personal hade arbetet aldrig kunnat genomföras, och inte heller utan alla ni som gett det ekonomiska förutsättningarna. Vi arbetar alla tillsammans i ett stort team av hängivenhet och kärlek till dessa barn. Låt oss fortsätta att kämpa tillsammans! Det största tack vi kan få är att se alla dessa barn och ungdomar leva under trygghet och med tro på en framtid som är deras egen./Jörgen W

Mitt Stöd Till Barnens Framtid!