En resa till Bolivia som stannat kvar i våra hjärtan!

Resan till Bolivia och Barnens RäddningsArks arbete lever kvar i våra hjärtan. Michael och vår äldste son Josef var där för ca 10 år sedan. Jag hade bara sett bilder och hört dem berätta. Men vi har stöttat arbetet och haft förtroende för det under alla år.
Det som slår oss redan vid välkomnandet på flygplatsen är inte bara värmen i landet, utan även kärleken och värmen från deras hjärtan, vilka människor!!!
Första morgonen, på söndagen, besökte vi kyrkan. Kyrkan barnen går till är för liten för alla de 2500 medlemmarna, så därför har man 4 gudstjänster varje söndag.

Barnen mötte oss och vi fick varma kramar och välkomsthälsningar. Framme på scenen står ungdomar som sjunger, spelar och dansar med glädje. En härlig upplevelse! Under veckan fick vi besöka både pojk och flickhemmet och träffa alla barnen. Barn som är fyllda av livsglädje och drömmar om framtiden. Svårt att förstå att deras bakgrund är så trasig när man ser dem. Vi såg ordning och reda, omsorg om varandra, professionellt omhändertagande och uppföljning av barnen, psykologer och kuratorer som verkligen engagerade sig i barnen. Man får lära sig den sociala biten, att uppskatta och hjälpa varandra som syskon, men också hjälp att drömma om framtiden. På barnhemmen hade man förberett sig med sång och tal samt tillverkat små gåvor. Vem kan hålla tillbaka tårarna vid ett sådant välkomnande?
En kväll var det examensfest för de som gått i 2-årig sömnadsutbildning. De hade mannekänguppvisning med kläder de själva sytt och sist visade de upp sitt examensarbete som var brudklänningar! Oj, så vackra de var! De hade även en kväll där de visade upp dramas, danser och bjöd på eget hembakt fikabröd. Riktiga proffsbagare!
Vi såg även flickorna som går frisörutbildning på hemmet, som visade sina fina konstfulla håruppsättningar. Imponerande!
Sista kvällen höll en flicka i 20-årsåldern ett tal till oss där hon tackade och berättade vad det betytt för henne att vi från Sverige stöder hemmen ekonomiskt. Hade ni inte gjort detta så hade jag absolut inte varit där jag är idag om jag ens hade levt sa hon. Hon hade bott på hemmet sedan hon var liten och studerar nu till socionom. Hon var så rörd och tacksam när hon talade och ännu mer vi som lyssnade.
Jag sa till Javier att jag beundrade deras arbete och engagemang så mycket. Då svarade han mig: Christina, om inte ni från Sverige stött oss ekonomiskt så hade vi inte kunnat göra detta! Vi är ett STORT TEAM som jobbar för samma sak. Vi har inte pengarna men det har ni och ni kan inte vara här, men det kan vi.
Jag kände bara… måtte vi aldrig sluta göra, det vi KAN göra… TACK för att jag får vara en del av detta stora, fantastiska arbete där jag räddar liv och ger framtidstro till dem som behöver det.
Sista dagen tog de med oss upp på ett av stadens berg och besökte kristusstatyn, som står där med utsträckta armar som att den välsignar staden.
Sån vill vi också vara, en som välsignar och sträcker ut en hjälpande hand till de behövande. Vi vill sprida ljus i en mörk värld, för ljuset besegrar mörkret, även i Cochabamba.
Hälsningar Christina och Michael Lindberg