Våra hem blir barnens trygghet!

Åter igen har vi fått ta emot nya barn som blivit övergivna. Först kom tre syskon, Kevin, 11 år, Jhon, 9 år, och lillasyster Arminda, 7 år. En tid senare kom Rosa, 9 år. Hon har också en lillasyster, men ingen vet vart hon är. De kommer alla från svåra upplevelser som de måste få hjälp med att bearbeta. Mitt i denna tragedi är det ändå en glädje att vi har våra hem som är redo att ta emot dem.

Man kan tro att det är en lång tid av anpassning, men så är det inte. Det är alltid så förvånande att se hur de nya snabbt känner sig hemma och trygga med sina nya kompisar. Nu går Kevin, Jhon, Arminda och Rosa i skolan tillsammans med de övriga barnen och dagarna är också fyllda av olika spännande aktiviteter.

En av våra ledare berättar om sig själv
”Jag heter Jimena och är gift med Javier och vi har två härliga flickor. Jag och min man leder arbetet tillsammans här i Bolivia.

Redan när jag var ung såg jag med egna ögon den nöd som fanns omkring oss. Min mamma är Ana María. Hon började arbetet med stöd av Barnens RäddningsArk redan 1993. Jag beundrar henne för att hon alltid har hjälpt människor på olika sätt.

Jag minns att när jag var 8–9 år besökte vi de gamla på ålderdomshemmet San José här i Cochabamba. Min mamma hade tagit med lite frukt, godis och kakor till de gamla som tvingades leva under usla förhållanden. Mamma pratade och sjöng för dem och jag fick vara med.

Jag minns också att vi ofta gick till kvinnofängelset. Det jag särskilt kommer ihåg var att det var så många barn som bodde där tillsammans med sina mammor. Detta grep mig väldigt starkt, kanske för att jag själv var barn. Ett annat starkt minne från fängelset var att jag fick möta en kvinna med trillingar där alla tre var CP-skadade på grund av ett läkemedel som mamman tagit för att göra abort. Detta kommer jag aldrig att glömma.

Under hela min uppväxt kom fattiga människor regelbundet och knackade på dörren hemma hos oss för att be om mat, vatten och kläder. Mamma lärde mig hur man ger och delar med sig. Senare, när jag kom upp i tonåren, började mamma arbeta på gatan för att hjälpa missbrukare. Jag kunde verkligen se den kärlek och det ansvar hon kände för dessa människor. Allt detta motiverade mig till att även jag ville arbeta för att hjälpa människor. Jag valde att studera pedagogik.

När jag gick tredje året på universitetet blev jag erbjuden att arbeta på ett barnhem för föräldralösa barn. Där arbetade jag sedan i åtta år, ett arbete som gav mig stor erfarenhet på många områden. Genom att hjälpa alla dessa barn fick jag även själv uppleva så mycket kärlek och ömhet från dem.

Lilla Sara, ”Sarita”, 5 år, är en flicka jag aldrig glömmer. Hennes mamma hade haft syfilis under graviditeten och Sara föddes nästan blind. Jag kom ihåg att när jag lärde henne att läsa och skriva och berömde henne för hennes förmåga, då brukade hon komma att sätta sig bredvid mig och smeka mitt ansikte. Det är bara ett av alla vackra minnen jag har från den tiden.

Nu arbetar jag för Barnens RäddningsArk sedan många år och leder arbetet tillsammans med min man på pojkhemmet El Arca och flickhemmet Rosa de Sarón, ett arbete som jag älskar och trivs med./Jimena

Daisy, skriver om sitt liv och framtid
Jag kom till flickhemmet Rosa de Sarón 2006. Då var jag bara sju år. Jag hade en svår uppväxt eftersom min pappa saknade arbete och inte kunde ta hand om mig. Jag var så fäst vid min pappa, men han var tvungen att resa till Argentina för att finna ett arbete och då lämnade han mig hos släktingar som behandlade mig illa. Jag fick jobba hårt och det var en svår tid för mig på många sätt. Då hjälpte en bekant mig så att jag fick komma till Rosa de Sarón. Det blev min räddning.

Det var inte lätt den första tiden, men jag blev snabbt kompis med de övriga flickorna på hemmet och jag fick börja gå i skolan där jag trivdes väldigt bra. 2017 gick jag ut gymnasiet med fina betyg. Eftersom jag var bästa eleven kom jag direkt in på universitetet Mayor de San Simón utan att behöva genomgå några inträdesprov som man annars måste göra.

Mitt mål var att studera till socionom inom ett specialområde för att hjälpa familjer med problem. Nu är jag färdig efter fem års studier. Jag är otroligt stolt över att ha klarat studierna, men det har inte varit lätt alla gånger. Det har varit stunder då jag nästen gett upp för att söka ett arbete i stället. Men med Guds hjälp och stöd från mina ledare på hemmet gav jag inte upp.

Rosa de Sarón har betytt mycket för mig. Det är också min familj. Här har jag fått hjälp med studierna, men också fått möjlighet att gå olika kurser och utbildningar som vi haft under åren på hemmet. Jag har gått en tvåårig textil- och sömmerskeutbildning, ettårig bagar/konditor utbildning, frisörskeutbildning och datakurs.

Jag vet att det inte är lätt att få arbete här i landet. Får jag inte arbete direkt efter studierna kommer jag ändå att kunna försörja mig på annat sätt tills jag finner ett arbete som socionom. Jag har en dröm och det är att en dag få arbete på det hem där jag vuxit upp och fått allt stöd och hjälp till att bli den jag är i dag. Rosa de Sarón är min familj där jag under åren fått uppleva trygghet och kärlek.

Tack alla ni som hjälpt mig ekonomiskt så att jag fått min utbildning. Tack för allt!
Gud välsigne er alla.
Daisy

Gå inte förbi!
Plötsligt en dag kom jag att tänka på den barmhärtige samariten (samarier) som det berättas om i bibeln. Det står om honom att när han såg en man som blivit rånad och misshandlad gick han fram till honom där han låg. Han böjde sig ner och förband hans sår. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna och tog honom till ett värdshus där han skötte om honom. Nästa dag gav han pengar till ägaren av värdshuset och sade: ”Sköt om honom och kostar det mera så betalar jag det när jag kommer tillbaka”.

Nu kan han vila tryggt hos oss i sin egen säng.

Det finns delar i denna berättelse som jag tänkt mycket på och som handlar om stor omsorg, ansvar och stark handlingskraft.

När vi kommer i kontakt med barn i Bolivia som befinner sig i svårt utsatta situationer som är ett hot mot deras liv och hälsa, är det genom beslutsamhet, handlingskraft och kärlek de får möjlighet att komma till oss.

Barnen får hjälp att bearbeta sina traumatiska upplevelser och både inre och yttre sår får möjlighet att läkas i en miljö av trygghet och stor omsorg. De får en ny start och chans i livet precis som Daisy och många andra har berättat om i våra nyhetsbrev. Livet vänder och hoppet om en framtid tänds! Genom att vi alla på olika sätt väljer att inte ”gå förbi”, kan vi ge hopp och en framtid till barnen i Bolivia.

Barnens jul!
Planeringen inför julfirandet i Bolivia fortsätter. Vi skall dela ut julklappar till alla. Paketen innehåller kläder, skor och någon leksak till de yngsta. Vi handlar på marknaden för att få de bästa priserna.

Vi hade önskat att ni alla kunde se barnens förväntan och de tindrande ögonen när de får sina julklappar.

Just nu tränar barnen för att uppträde för varandra. Det stora talanguppträdandet gläder både stora och små.

De klär ut sig, spelar teater, dansar och sjunger. Det som är extra glädjande är när några av de som tidigare bott på hemmen kommer och firar julen i den stora familjen. Några har med sig sin familj för att delta i julfirandet, men också nyårsfirandet. Alla är välkomna!

Vi här hemma kan också delta om än det blir på avstånd. Har du möjlighet så ge gärna en extra gåva som går till barnens julfirande. Den är så innerligt välkommen.

Min Julgåva!

Ditt stöd är ovärderligt! Det innebär en avgörande skillnad för barnens liv när vi genom dig kan ge dem en ny möjlighet till framtid på våra hem. Någon har sagt: ”En givares hand blir aldrig tom”. Det ligger en djup sanning i dessa ord, men dessutom skapar det både glädje och mening i livet när man ser resultatet. Något som vi vill förmedla till dig genom våra nyhetsbrev. Viktiga behov!
–Inspirera gärna fler att bli faddrar till hemmen
–Extra stöd i en svår ekonomisk tid